Floppen

Nar vi hade sagt hejda till Anna tog vi oss in till Bukarest och sedan forsta basta tag mot Donaudeltat. Vi hann inte mer an ungefar halvvags och kom fram till Medgidia vid elvatiden pa kvallen. En mork och smalaskig station motte oss och vi gick snabbt darifran mot vad vi trodde var centrum. Innan vi hann traffa nagon gick vi igenom alla sovmojligheter och kom fram till att under en bro nog var det basta alternativet. Det verkade inte direkt vara en turiststad.

Men sa loste allt sig och vi fick tag pa ett hotell som var billigare an ett hostel och med eget badrum. Vi fick nagra timmars somn innan vi skyndade till stationen och tog taget till Tulcea. Taget gick i snigelfart och tog ungefar tre ganger sa lang tid som samma stracka hade tagit i Sverige. Nar vi kom fram regnade det och farjan vi hade tankt ta ut i deltat gick inte forran nasta dag. Farjan tillbaka igen skulle inte ga forran dagen darpa, sa vi bestamde oss for att aka tillbaka till Bukarest redan samma eftermiddag.

Helt plotsligt hade vi en dag i Tulcea att sla ihjal. Till raga pa allt var det pasksondag. Jag hade ingen aning om att ortodoxa firar jul och pask senare, men det gor de uppenbarligen, plus att de i Rumanien ar mycket mer religiosa an i Sverige sa nastan allt var stangt. Vi hittade i alla fall ett cafe som vi kunde hanga pa i nagra timmar tills taget gick.

Val tillbaka i Bukarest irrade vi runt och letade efter ett hostel som vi hade bokat i forvag. Det hette Vila 11 och drevs av en kanadensisk familj. En av vara forsta fragor till Debbie, mamman i familjen, var om det fanns nagon kyrka i narheten, for vi hade hort att alla gick med levande ljus fran sina hem till kyrkan pa natten mellan pasksondagen och -mandagen och sedan hade en speciell paskmassa mitt i natten. Jag och Marie ville garna se den. Debbie forklarade att det hade varit natten innan, den nar vi var i Midgidia utan att ha nagot att gora. Surt!